Han hade en (1) soppåse och var inne i soprummet (som inte har källsortering) i säkert tre minuter. Och han var inte under 1,50m, så han kan inte ha haft problem att rent fysiskt kasta påsen i containern. Så vad gjorde han i soprummet så länge? Jag har kollat - det tar mindre än tjugo sekunder att låsa upp dörren (mindre om man kommer ihåg koden), öppna dörren, gå in, slänga sin påse och sen gå ut. Så vad gjorde han i soprummet så länge???

Nu ska jag möta upp hjärtat på stationen.

Dagen som mest gick åt till att slå ihjäl tid. Tolka det dock inte negativt. Det finns värre ställen att göra det på än New York. Packa väskorna var nog det svåraste idag. För inte en dag under den gågna veckan kom vi hem utan en ny påse. Själv handlade jag nog mindre än jag trott att jag skulle. Men varje liten sak kommer att glädja mitt liv månader om inte år framöver. Den äkta D&G-väskan. De fina juicy-tube-läppglansen. Stövlarna med nyckelpigor på (och med mkt bra sula!). Etc. Etc.

Maten är ett annat gott minne. Och naturligtvis sällskapet. Kanske att det blir tradition. Husmorssemester i framtiden. I alla fall ett minne att alltid kunna prata om.

Vi åt donuts idag, på ett hak där poliserna också åt. Det är nog inte enbart en skröna. Att poliser gillar donuts. De gillar även STORA behållare med kanske kaffe-liknande dryck som är toppad med grädde. Och som vänds upp och ner och skakas. Fråga inte hur det görs utan att spilla då det på behållarna finns ett STORT hål upptill. Men de lyckades. Kräver förmodligen en kurs (som kanske till och med ingår i utbildningen till polis).

Medan vi satt på Dunkin Donuts och smaskade gick såklart en massa folk förbi på gatan (ett för övrigt mycket angenämnt sätt att slå ihjäl tid på...). En alldeles för berusad eller drogad kvinna, men alldeles för lite på sig, med ett sjukhusarmband, och förband på armen som om hon nyligen tagit prover. Hon stapplade runt med en otänd cigarett i handen och gick fram till bland annat poliserna förmodligen för att få eld. Ett uppdrag som lyckades sedan hon något självmordsbenäget korsat gatan, kramat en äldre man som nöp henne på rumpan. Han såg nöjd ut och hon fick eld och polisen i bussen skrattade så hela fordonet guppade. Voijne, voijne.

Sedan efter en stund i solen lämnade vi Manhattans storslagenhet via tunnelbanan ut om flygplatsen. En av vännerna fick hugg på tunnebanan. En mäklare som ville "keep in touch". Sedan när blev vi "in touch", undrade vännen. Visitkortet slängdes. Men komplimangen uppskattades. De är ett trevligt folk de där newyorkarna.

Så... Over and out!

Sista egentliga dagen i staden. Igår såg jag Miss Fear Factor. (Igår som igår, midsommardagen)... Miss Ne York var med. Tänkte att det kunde lika gärna ha varit någon av oss... Fast med det sagt, inte att hon kanske var den typsika representanten för New York staden. Hur det ser ut i resten av delstaten lämnar jag okommenterat, typ.

Idag, som torsdagen i New York, åt jag min sista bagelfrukost. Träningsverksstorlek. Hade seriöst ont i käkarna hela dagen.

Efter frukost vandrade vi ner mot South Station Seaport, för att finna affären och därmed även present till lillebror. Mycket trevlig affär! Mycket trevlig personal! Och för övrigt rätt snygg också. Det luktade gott också... Minnesvärt gott....

Visade sig vara amerikanska flaggans dag. Inget som firades med baluns nere i hamnen. Då var puerterikanernas entusiasm större. Fast de såg vi ju förvisso runt Times Square (där det kanske rör sig lite mer folk...).  Jag passade på att leka riktig turist också, och köpte vykort och en sån där egentligen rätt fånig T-shirt. Och såg de svenska foppatofflorna demonstrerade. Billigare än i Sverige. Men jag törs inte köpa dom än. Grymt sköna. Riktigt fula. Lite roliga. Men eventuellt inte helt tillförlitliga på sjukhus... Avvaktar nog lite till.

Middagen... Som ni märker, mycket kretsar kring mat i denna pågående reseskildring. Men vad är väl en semester utan matupplevelsen. Vad är väl världen/livet utan dess fantasktiska mat-flora. Middagen blev Mexicansk. Väldigt bra Mexicanskt förövrigt. Vilket många andra förbipassrande på vilken-av-alla-dessa-avenyer-det-nu-var tyckte (7 eller 8 i alla fall...).

På kvällen gick vi ut. Eller åkte taxi ut. För att dansa-til'-morning-come. Hade blivit rekomenderade ett ställe (eller ett helt A4 med ställen) av den trevliga kassörskan på American App. som förövrigt hade sin bästa kompis i Stockholm. Vi stod i kö lite (till insläpparna insåg hur snygga vi var, dvs typ tre minuter), betalade inträdet och släppte sedan alla hämningar... Hm... Typ... Pratade med en del mysko människor. Det är inte bara hemma i Sverige som alla inte riktigt har alla hemma ute på krogen. Det är exempelvis inte helt ok att öppna med frasen: "varför sitter du här och ser sur ut?". Jag! Sur! Kanske bara inte känner för att öppna upp mitt allra mest bländande leende för DIG! Sen följde en lång konversation tills vännerna kom tillbaka från baren och bröt den... för att ersättas av denna trevliga mans kompis som malde på och malde på och malde på... Han trodde för övrigt att jag var fransk. Den var ny.

På vägen hem sent om sider fotograferades det à la Vogue... Kommande framsidsbild skulle kunna vara en av oss, poserande på en av stadens vackert upplysta trappavsatser... Romantik.

Dagen efter. Men dagen av barnslig glädje då Coldstone bara låg där på... hm... kan det ha varit 8th. Jag hade inte dunderkoll på avenyerna eller gatorna. Hursom. Glass som blandas ihop. Man väljer själv vilken glass och vad man vill ha i. Det blev cheesecake och jordgubbar och cookiecrumbles. Njutning.

Det var Soho idag också. Vi gick tillbaka efter hur vi trodde taxin kört. En del gator blev rätt. Hittade dock aldrig affären med bubbelgum. Men en hel del andra. Och lite skratt efter svaret som följde vägbeskrivningsfrågan: "I don't know. I don't go there..." lite drygt. Mkt drygt sagt. Och så åt vi Indiskt. Bönorna visade sig vara grön chilipeppar... Bummer... Hot. Hot.

Sen hände inte mkt mer den dagen. Eller den blev ju fylld. Fylld with New York. Lite regn också. Lite rekreationsdag tror jag minsann.

Torsdagen däremot... Sista dagen. Kommer snart.

Det här kan mycket väl ha varit den bästa dagen. Det var fina tjejens födelsedag och mycket hände. Hon fick kaffe och morotskaka först. Sen åkte vi ner hamnen och hittade ett mysigt litet franskt frukostställe. Därefter bar det av ut på vattnet. I en färja. Förbi Frihetsgudinnan. Njöt av en mycket vacker NY skyline. En stunds glassande i solen på Staten Island och sen färja tillbaka till Manhattan. Strosande längs Broadway. Lite shopping. Lite elektronikinköp till moi. Sen öppnade sig himlen och vi blev fast bakom glasdörrarna till elektronikaffären. (Vi insåg snabbt att vita linnebyxor eller vit klänning inte var lämpligt att trotsa vädret i. Nog för att vi alltid drog blickarna till oss. Men riktigt så mycket blickar ville vi inte ha.) 

Liten powernap på eftermiddagen och sen taxi till restaurangen vi blivit rekommenderade. Vice Versa var verkligen flott. Och vilken service. Vi hade inte berättat att vi hade ett födelsedagsbarn med oss... Men det luskade vår observante servitör ut. Så när desserten kom in pryddes den av ett ljus och vackert snirklig gratulationshälsning. Hon blev glad. Det syntes på servitören att han var nöjd med sin lilla kupp. Sen så svimmade en kvinna. Och sjuksköterskerollen gjorde sig påmind. Hon svimmade tre gånger, men hävdade att hon mådde fint. Hm... Hon blev omhändertagen i alla fall... Och mådde senare bättre...

På vägen hem hamnade lilla moi mellan en bulldog och hans ägare... Kunde ha slutat illa men det gick bra. 

Ett par glas vin senare och med en trevlig brasilianare på släp hamnade vi på NY:s nyaste (och tydligen enda) gay-sports-bar. Där spelades biljard och umgicks.  Enda molnet idag (förutom åskan tidigare på dagen) var den så trevlige brasilianarens helomvändning från trevlig till mer kladdig. Att en del inte inser när enough is enough... 

Summa summarum: jag vill också fira födelsedag bland New Yorks fyrverkeriliknande skyskrapor.

Vaknade visserligen till sophämtningsvisan klockan fyra, till polissirener, till ett mycket irriterande billarm, men somnade om. Det är nåt med Amerika och ljud. Det ska inte bara låta. Det ska gärna låta högt och irriterande. Gärna länge också. När en STOR bil kommer körande tuuutar den. Inte för att nån är i vägen utan mer för att liksom konstatera att "här kommer jag"... USA måste ha världens tinnitus-tätaste befolkning.

Men det var varm och soligt, och en dag i Central Park kunde inte ha planerats in bättre. Central Park är dryga svenska milen lång. Vi traskade inte hela. Bara tillräckligt långt för att hitta perfekta stället att sola på. Och där låg vi, tittade på barnflickor, hundar som pinnade på bredvid sina hurtiga hussar och mattar, på mannen som gjorde situps, på polisen som tog bort kravallstaketen och flätade varandras hår (vi alltså, på varandra, polisen flätade inte hår). Sen blev vi hungriga... och gick därifrån...

...genom Upper East Side. Dyra kvarter. Där är så dyrt att man måste lägga pengar på en person som står och vaktar ens dörr. Mat åts på Europe Café. Men man ska vara amerikan för att beställa smidigt. Man ska veta precis vad man vill ha. Man ska veta precis hur man beställer det. Var man ska stå. Vad som passar ihop etc. Det visste inte vi, vilket genererade i en del leenden. Det måste ändå sägas. De är trevliga de där som bor i Amerika.

Och vad passar bättre en söndag än kultur. Så vi gick till MoMA (Museum of Modern Art). Illustrationer i jätteformat - inte vår grej. Ledsen Richard, men vi fattar inte. Stora välvda rostiga plåtväggar? Bilen var häftig dock. Och väggen med stilistiska, kontemporära, samhällskritiska bilder. Och målningarna av Monet. Stora. Men så att de rymdes på väggen. Illustrationerna av vad-han-nu-hette-igen rymdes inte på väggar. De skulle "gås runt", "upplevas", "inspirera"... Inspirera till vaddå. Skulptörer förstår jag mig inte riktigt på, läste om en skulptur, text författad av konstnären om hur han tänkte när han skapade figuren uppbyggd av en massa Y:n som han hittat i en låda på loppis (tror jag det var)... Följde gjorde en lång utläggning som resulterade i att jag kunde konstatera att han nog var hög eller inte riktigt hade alla bokstäver i alfabetet hemma.

Kulturens dag fortsatte med en stunds avkoppling på trappan till stadsbiblioteket. Hängde med duvorna en stund. Duvor som har zero respekt för människor. Mindre än de på Stureplan.

Sen var det dag för en tur i en riktig skyskrapa. Empire. Wow! Tour d'Eiffel - släng dig i väggen. Jag la pengar i en sån där stor kikare också. Häftigt... Lite sorgligt att titta ut över nedre Manhattan. Det ser verkligen tomt ut där tornen en gång stod. (därmed inte sagt att värre saker inte inträffat, bara sagt att inget hemskt går en oberört förbi när det upplevs så nära).

Åhhh, höll på glömma... Cheesecake åt vi ju! (Det är också en form av kulturell aktivitet) Typ en fjärdedels tårta var. Finns fog för ryktet om dels Carnegie Deli (där kakan inmundigades), dels att de bästa cheesecakes förmodligen görs i USA. Inte för att de köpt konceptet café ännu... Nåt ska väl Europa ligga före med...  Min cheesecake hade blåbär på. Sen gick vi av oss all energi fikastunden genererat och slocknade ett par timmar hemma på rummet.

Det är möjligt att vi åt middag också...

Härbärgera betyder förövrigt typ "upplåta plats åt (ngn) för övernattning e.d.: de ~de gästerna i västra flygeln" alternativt "med avs. på föremål: de kunde inte ~ så mycket prylar i sin trea" (Nationalencyklopedin)

Lördag

Anländer till staden som inte sover. Den sover inte och möter oss med armes wide open. Jag är imponerad. Kliver upp ur tunnelbanesystemet, släpandes på våra tuuunga väskor och möts av... höghus. Och då pratar vi inte höghusen med fyra våningar hemma i Arvidsjaur. Nu snackar vi HÖGHUS. Och dessa är ändå ingenting i jämförelse med de du kommer att få se Lois! försäkrar mina vänner.

Sen stoppar vi en taxi, à la Carrie Bradshaw (fast kanske inte fullt så fräscha). Hasplar fram vår adress och checkar så småningom in på hostelet som kommer att vara vårt hem närmsta veckan. Under natten konstaterar vi att här i NY går sirenerna varma. Förklaringen kom på morgonen, då vi fräschat till oss och anser oss göra staden rättvisa. Vi bor nämligen mitt emot 10:e distriktets poliskår... Aha, därav sirenerna...

Frukost intas på ett amerikanskt ställe som serverar pannkakor med jordgubbar, lönnsirap och flosocker. Jag åt scones med massa bär i och smör som faktiskt smakade ok. Och så kaffe så klart. Fast vi vågade oss inte på svart än. Och juice, härligt färskpressad juice.

Mätta och nöjda och ett svenskmöte senare traskar vi downtown till myllret i China Town. Vi luras att köpa varsin märkesväska... Gucci, Prada, Dolce & Gabbana... Come buy! Stackare, att de orkar. Sen blev vi hungriga igen. Och som vi förstod på den första inkastaren vi träffade på i Little Italy så syns det rätt väl när potentiella kunder går förbi. Vi frågade också om det verkligen funkar att puscha på folk att komma och äta på just deras ställe... Han försäkrade att visst funkar det. Och så detta pussande. På handen. På kinden. På handen igen. Tror ni inte att han försökte med munnen också. Behöver jag säga att vi inte åt där. Vi åt soppa på en annan restaurang istället. Med inte fullt så entusiatisk personal, men ändock detta leende då vi sanningsenligt svarade på frågan var vi kom ifrån.

Sen vandrade vi vidare.

Middag och vin och bar och drink. Och lite chokladefterrätt... Och en himla massa killar. Killar med stil. Metrosexuella tror jag ordet är. Killar som höll hand med killar. Citatet nedan förklarar det vi redan konstaterat: "Chelsea has a large gay population, stereotyped as gym-toned "Chelsea boys", Eighth Avenue is a center for gay culture". Pojkvännen hemma kunde pusta ut, "älskling jag bor i NY:s gaytätaste område och har tionde polisdistriktets högkvarter till granne..."

Trötta, nöjda, mätta och glada kom vi hem.