Så var det bara timmar kvar. I januari sa vi: "åh, vi åker om 6 månader, kan ni fatta, vi åker verkligen om sex månader!?". Då var biljetterna beställda och boendet nästan kirrat. Ett par veckor senare visste vi att vi hade tak över huvudet om fem månader också. I mars, mellan suckarna över hur jobbigt det kan vara att gå som student på sjukhuset, var det plötsligt bara FYRA månader kvar: "fatta vi åker verkligen snart!?". April flög iväg, maj med. Eller flög är väl en överdrift. Men den vetenskapliga metodiken, med alltför mycket obegriplig statistik, gick betydligt lättare med vetskapen att snart, snart, snart åker vi. Sen var det bara veckor kvar. Och nu... Nu. Imorgon. Jisses - idag! Vi åker idag. Och är framme imorgon! Söndagen kommer att spenderas ovan! Med rosévin (om undertecknad får sin vilja igenom), oliver och solskensfnitter! Frukosten imorgon (!) blir bagels... Äntligen. På min ska det vara sesamfrön, för det gillar jag.

Nu ska jag ignorera resfebern, skriva klart listan på vad jag inte får glömma packa ner efter havregrynsgröten, och gå och lägga mig.

Vi ses snart!

Jag har blivit bättre på att hålla mig uppdaterad. Att tacka schyssta (man kan stava justa också, men det tycker jag ser fånigt ut) hyresvärdar för. Trots att de tar ut ockerhyra. Jag får numera deras begagnade morgontidning, punktligt i brevlådan, varje morgon. Hon går till jobbet prick klockan 6.45 Ibland vaknar jag av dunsen. Ibland är jag redan vaken och då. Oftast ätandes havregrynsgröt. Ibland är jag inte hemma då (för jag jobbar inom vården och då stiger man upp t i d i g t. Ibland vaknar jag härligt utvilad "sent" och kryddar havregrynsfrukosten med en hemgjord latte och kan à la sofistikerat liv läsa tidningen sippande skum.  

Frukten av denna utläggning är att jag numera vet många uppsalabors upprörda åsikter om trafiken här i staden. Och jag tycker det har rätt i klagomålen. Uppsalas kommun ligger rätt hårt i för att förstärka stadens rykte som pittoresk anrikt lärosäte samt huvudviste för allas vår blomsterkung. Staden är prydd av blommor, kullerstenen nyläggs, fasader putsas och Pelle Svanslös tass-spår förstärks. Allt detta till trots kan stadsplanerarna inte riktigt tänkt till. För hur kan Uppsala betraktas pittoreskt så länge bussarna riskerar köra på folk mitt i centrum. Så länge bilister tillåts trafikera mitt i vimlet. Så länge det inte finns en enda uteservering som är befriad från buller. Myskänslan av att njuta fika vid ån kan aldrig infinna sig så länge stolarna ger trycksår och bilarna i princip snuddar armstöden. Kärnan är inte tillräckligt stor för att rättfärdiga denna passage av bilar.  Och så plötsligt gäller inte vägskyltarna längre. Utan egentlig förvarning byts de ut. Uppsala Nya Tidning skriver idag, tre dagar efter att vägmärkena trätt i kraft, att dessa numera gäller. Är det med flit staten (?) försvårar för oss svenskar. Är det så svårt att tänka till? Kompetensen hallå!!! 

"Stad i ljus, i ett land utan namn, ge mig liv, där allting föds på nytt" - kunde inte ha passat bättre någon annan kväll...