Du. Du, det snöar. Igår var det rimfrost på träden. Så där så att det är vackert ute fast det är mulen och grå himmel. Och inatt snöade det så rimfrosten bytts mot hängande sjok av snö.Det är tur att det är vackert ute. Så att man kan andas på riktigt. För att leva familjeliv kräver syresättning. Det är tokhärligt, men jag är för tusan inte van. På med täckbyxor och vinterskor. Nu ska vi till morfar och dricka mittpådagenkaffet. "vem är det som inte har ätit en bulle?"

Feeling hot hot hot. Tappade pepparkaret i maten idag. Jag vet - det händer bara på film. Men jag börjar tro att jag är en del i en större konspiration och att jag likt Jim Carrey kommer upptäcka att mitt liv är fiction och till för andras höga nöje. Det senare är ju i sig rätt bra, tråkigt om ens liv inte gör andra glada. Och folk får gärna skratta med (åt?) mig. Ute är det vitt vitt vitt. Tänk. Den kom till slut. Jag blir barnsligt glad åt snö, tycker inte att det är alltför hemskt när det snöar. Regn däremot. Det fyllde bättre sitt syfte på stenåldern då de samhälleliga kraven var små. Det är nog därför det tar emot så att gå ut i regnet. För att det strider mot stenålders människan att inte kura ihop sig och mysa i värmen. Fråga de som snackar nötter och kött. Vi ska leva som grottfolket. Fast det gäller ju regn. Och regn ska vi inte ha förrän i mars, har jag bestämt!

You're a mean one Mr. Grinch. You're a bad banana with a greasy black peal. I wouldn't touch you. I shouldn't... Det är mycket som jag inte borde. Och det är mycket jag lyckas med. Som att inte tänka på dig alls (förutom nu då förstås). Som att äta gröt varje morgon. Duktiga jag. Det är mycket som jag inte lyckas med också. Som att gå in på hm utan att handla. Så imorgon ska jag ha min nya skjorta på mig. Och jag skyller allt på frisören. Tror att de är i maskopi. Det är ju en omöjlighet att gå runt och va ny och fin i håret och så inte vilja köpa nåt nytt. Fast nån bonus blev det inte. Lyckas inte med det heller – att hålla reda på saker och ting. Att det ska vara så svårt. För det är ju inte som att jag har mycket yta att sprida ut mig på. Inte ens tjugofem kvadrat kan jag stolta med. Men nog lyckas jag slarva bort saker i alla fall… Hela tiden. Nu senast alltså hm-clubkortet. Hittade dock en massa kul i röran. En reflex (mkt bra att ha nu). En tidning jag trodde jag slängt. Den andra sticknålen. Now off to bedland.

Så äntligen kom den. Vintern. När det gnistrar ute. När förkylningen smyger på. Då smälter norrländskans hjärta. Tipp tapp tipp tapp. Lasse och Maja har haft vinter (med snö) länge. Lite falskt kan tyckas. Det är ju länge sen hela december var snötäckt. Med så får man komma ihåg att det är fiction. Att allt inte behöver tolkas. Just det verkar vara en trend idag. Inte bara vad folk säger eller gör. Allt tolkas i detalj. Det går att få bibeln till en ödesprofetia om man läser rätt ord. I rätt kombination. Är det inte så med allt. Det blir vad man gör det till.v v vDubbla tjocksockar, mjuka varma byxor och med en sjal över axlarna. Men jag frös ändå. På det bra sättet.För det är mysigt med kyla och frost.Det är skönt när det blir ljusare och positivare.Fastän allt gått i ide.Känslan inuti, av stress, lugnas ned lite och det är inte lika bråttom att ordna allting nu på en gång. Det kan vänta.Vi kan vila.

Tydligen så är inte mobiltelefoner tvättäkta. Tänkte att lite eldorado och softlan äppelblom skule göra den gott. Men icke. Död.Och hoppet är nedspolat. Ganska skönt. För nu kan jag verkligen gå vidare. "Jag tycker om dig. Bara inte tillräckligt". Minsann. Tänkt vad fel man kan ha. Ska väl inte gå närmare in på allt som hänt. Men jag tycker det är märkligt beteende. Men det säger jag nog mest för att jag är besviken. För att jag trodde. Ville. Hoppades.

Out. Out. Out. Out. Out. Out. Out. Out. Out. Out. Out. Out. Out. Out of my head. Dessa ständiga tankar. Som jag tänker ibland. Tänker att nu ska jag inte tänka. Tänk om... Tänk rätt.Men hur kul skulle det vara? Och utan tankar, ingen spontanitet. Vad vore livet utan dessa infall? Planerade inte att se en film om döden igår. Planerade inte att gråta till slutscenen med fyrverkerier. Vad har hänt med mig. Så många känslor. Tre filmer, en vecka, så många tårar. Jag som brukar (erkännande igen) klämma fram en tår ibland bara för att det ska vara så. Men de senaste har ohejdat flödat nerför kinderna. Förlösande. Och stackars föreläsaren igår. Hur kunde han veta att han hörde namnet fel. Och hela klassen fnittrar. Kunde ju inte han vet. Och det är faktiskt inte lätt. När jag var liten blev jag ibland kallad Lars. För att då var klasslistorna handskrivna och det är faktiskt inte så stor skillnad på Lars och Lois i handskrift. Coffee-moments today och en hiskelig viljestyrka för att undvika. Men jag vet att jag i slutändan förmodligen kommer att duka under. Och egentligen. Är det verkligen så hemskt att förlora lite stolthet?Plus till:MandarinerMorötterSolstrålenSalem al Fakir (den medvetna hade rätt)The Sissus is still going strong

Jag såg det också. En kille med fyrstjärt. Som en mycket mer medveten sa: ” Ni vet så där som tjejer kan få när man har lite större trosor kombinerat med jättetajta jeans. Så där så att det skär in och rumpan delas upp i fyra bitar”. Jag erkänner, jag spanar in mäns rumpor. De är ju så fina. Vad är det första du ser hos det motsatta könet…Även det fula har en baksida.Sen medger jag också att jag blir avis på tjejer som kan gå till gymet utan sportbh. Tjejer som kan låta bli bh överhuvudtaget. Jag menar… och så att det fortfarande ser snyggt ut. Inte liksom händer för mycket.Det är därför jag så kritiskt granskar. Det är därför som jag håller mig över ytan. I guess. För att jag är superficial. Skäms inte för det. Försöker att vara subtil med det i alla fall. Men det gör gott att de dessa fyrstjärtar, att veta att det är inte bara för mig som det blir fel ibland.

Det är med denna böld som med förlorad kärlek. Smärtan kommer i vågor. Man vet vad som framkallar det onda. Ibland överaskar den. Ibland är det någon som orsakar den. (men jag gillar dig ändå).Känslorna finns kvar för dig. Och dig. Och dig. Och sen känslorna för någon som man inte riktigt vet var man har. En sorts ambivalens.Bölden växer sig större. Den vet jag kommer att försvinna. Den har sin tydliga peak. Men jag vet med hyffsad säkerhet när smärtan upphör och allt som blir kvar är ett ärr. Ett ärr som inte kommer att smärta. Någonsin. Bara skydda.Ärr orsakade av kärlek är det minsann annorlunda med. Tiden läker sanneligen inte ärr. Möjligtvis de varande, smärtsamma såren. Men ärret gör ondare. Det liksom överraskar. Och smärtan är ett faktum.Många tankar uppåt för alla ledsna människor.