Ord känslor sår

Skratt gråt en ensam tår

Tid som går

Och det blir vår

Löften minnen rester

Samtal kaffe fester

Sol går ned i väster

I juni blir det semester

Men just nu så är det kaos

Furnuft och känsla står i strid

Det behövs en paus

Livet går på speed

Dagen började ju som bekant lite sädär halvbra, men den blev bättre. Liksom upplyft av härliga fantastiska vänner. Anna spontan-kom-förbi för att hjälpa mig packa lite. Hon hade med sig bullar. Sen hörde Johanna av sig och det blev kaffe i solen på Fågelsången. Kristina undrade sen om vi inte skulle ta den där bion, vilket vi gjorde. Och nu har hon precis gått till jobbet och jag är själv igen. Men tusen tankar i huvudet och dagen slutar sämre än den började. Schizofrent var ordet.

Nu är klockan visserligen inte så mycket. Och jag har ju fått lite gjort (ätit frukost, snart druckit andra koppen kaffe, uppdaterat mig på världsläget och diskat undan, tagit mit ur morgonrocken också). Men den här närvarande, den där motviljan mot att göra något mer. Det är ungefär som när jag pluggade. Jag vet att jag måste men så blir allt annat så mycket roligare att göra (städa, tvätta, organisera). Problemet nu är bara att alla dom sakerna (städa, tvätta, organisera) är det som jag måste göra. Och tar emot extra mycket idag, för idag är ytterligare en sån dag då det känns så verkligt att denna period av mitt liv snart är över. Att jag snart ska lämna min fina lägenhet. Lämna Uppsala. Lämna detta liv. Visserligen mot något nytt och spännande. Men det är med sorg. Är det vid sånna här tillfälllen i livet som schizofreni debuterar? När man slits mellan två världar. Där båda är lika lockande. Då man inte vill lämna den ena, men gärna komma till den nya.

Horatio Caine - CSI Miamis egna hunk? Är det det han ska vara. Eller den perfekta fadersfiguren. Omtänksam, räddande, lyssnande. Och så lite ensam. Funkar ju faktiskt. Fast hans läskiga sätt att ta på sig solglasögonen och se... lite het ut? Är det tanken? Det funkar inte.

John Dorian - den vilsen läkaren in Scrubs. Mmm, honom vill man bara krama. Liksom lugna på nåt vis. Eller umgås med på riktigt, rolig typ. Riktigt rolig typ.

Oprah - som är lite ego. Som avbryter sina gäster kontant. Med vad hon tycker. Det är väl inte därför dom är där. Men hon kommer undan med det för att hon är - Oprah. Och kämpar med dom vanliga problemen. Maten. Självkänslan.

Rickard Olsson - som vet mest. Kan han bara inte synas i teve mer. Han kan ta Malou von Siverts under armen och hitta på nåt annat. Självupptagna människa. Det går inte hem i min värld.

Jesse - the Bachelor som friade till DeAnna och fick nej till svar. Som nu charmat 12(?) kvinnor. Han vill man ju bara gifta sig med. Presentera honom för mig. Det är mig han väntar på... Påminner lite om en kille jag dejtade en gång. Det blev inget där. Det som verkar för bra för att vara sant är oftast det. Han jag dejtade bodde visserligen i Södertälje. Det är ju inte bra. Vi hyrde film en gång. I Södertälje. Jag är helt övertygad om att den videobutiken egentligen inte var en videobutik. Läste Snabba Cash då och videobutiken hade ALLA attribut som skriker pengatvätt. Godiset var gammalt. Stod i sina plastbyttor. De sålde sånt där skräp som man bara säljer om man fått köpa en pall riktigt billigt. Termosar och badbollar ni vet. Och så filmerna så klart, för att kunna trixa så klart. Vi hyrde inte ens en bra film. Jesse James tror jag det var. En alldeles för långsam film för en dejt. Jag tror minsann jag somnade.

Och sen har vi jag. Ingen hunk. Ganska kramgo. Med issues. Som säkert har ett par egenskaper som andra inte tål. Och som någon vill se en dålig film med. Som tittar på mig när jag sover och tänker - henne vill jag gifta mig med.

Så gick tankarna nu.

Over and out.