Ny frukostfavorit, men snart blir det ta mig tusan gröt igen. Har notoriskt vägrat tillstå att det skulle vara höst. Men nu fryser jag på väg till jobbet. Och i övrigt.

Kvällsfikagästen står för övrigt för dagens finaste komplimang:

"Har du gjort den!?", efter att ha legat däst i soffan en bra stund. 

Sagt om födelsedagstårtan. Jag väljer att inte alls analysera och bara ta in... Tack!

I boken jag läser har karaktären en blogg där hon skriver om sina innersta känslor. Tankar. Reflektioner. Hemligheter. I ett kapitel beskrivs hur hon efter en diskussion med sin man (en lätt hetsig sådan, efter att hans okända son dykt upp oanmäld på trappan under middagen) känner en pockande längtan att skriva av sig...

Måtte jag aldrig känna så. Att jag vill/måste dela med mig så för totalt okända. Känslan kan jag känna igen. Behovet av att prata av sig. Ventilera. Men måtte jag aldrig känna så. Light-otrohet...?

Med en nära vän... i en text mellan rader kanske... men framför allt måtte stunderna när jag känner att jag har något jag inte kan prata med den där mannen om bli få.

Världen formligen andas kärlek. Två fina vänner har förlovat sig med sina härliga    män i sommar. Och jag bubblar av lycka. För deras skull. För min skull. För jag blir lite lyckligare av att andra är det. Bådas män friade. Båda i Italien. Romance!

När nu en tredje vän åker på semestertripp med sin man så undrar man ju? Men de får ju lova att sprida ut bröllopen lite. Jag klarar inte fler än max två på ett år. Det blir för känslosamt. Sa jag det att förra bröllopet jag hade äran att närvara på så hamnade jag på top-tre-gråtlistan. Vattenfallsgråt kallade dom det.

På torget, på torget, det glimrande torget,

där komma det herrar, tjocka som trummor,

mitt ord, mina ögon är böjliga blommor,

på torget, det glimrande innerstadstorget,

där kommer det flickor, smala som trådar

med hattar, vita som bergstoppars isar.

Nu snattar jag solen och lägger i ögat,

nu fångar jag vinden och gömmer i hjärtat,

Och därför är jag på något vis

fylld av en alldeles märkvärdig bris,

som varken skänker ro eller smärta.

Så leve! Men inte facismen och såna,

deras munnar ska jag ta och stänga igen.

Så leve min glädje, min gata och skrot,

och solen - ja, detta väldiga klot.

Aleksandrs Čaks

Gör något gott med ett enkelt klick. Ge någon chans till liv när ditt hjärta sagt sitt.

Den slog till helt utan förvarning. Förkylningen. Jag är helt övertygad om att det är den allra värsta formen av förkylning också. En mancold. Från att vara fullkomligt friskt till att vingla på gränsen till pärleporten. Men jag har återfått balansen och är på väg tillbaka nu. Men det har varit några hemska dagar. Tid för kontemplation. Och nyfunnen inspiration. En sak (som kanske inte så många känner till) är att denna form av förkylning är lömskheten personifierad. Den väljer tillfälle noggrant. Till exempel efter två veckors regnrusk. Dagen innan första soldagen slår den då till... Så att man med gråt i halsen nödgas tacka nej till att följa med till stranden. Man får sitta inne med persiennerna neddragna (för solen förvärrar huvudvärken). Denna förkylningsform vet även när man har som minst i kylskåpet. Hade det inte varit för omtänksamma vännen Johanna hade förkylningen garanterat tagit död på mig, medels svältning. Med lite energi i form av nyupptäckta njutningen Valio Sommarbär överlevde jag och har idag kunnat fylla på förråden. Kom hem med fyra nya filmer också. Funderar om jag ska försöka ta se mig igenom samtliga av Leonardo DiCaprios filmer.

Vi får se. Nu när livet flimrat förbi i ultrarapid ser jag mycket klarare vad jag vill göra med mitt liv. Som att se hans samtliga filmer. Det känns viktigt på nåt sätt.