Den slog till helt utan förvarning. Förkylningen. Jag är helt övertygad om att det är den allra värsta formen av förkylning också. En mancold. Från att vara fullkomligt friskt till att vingla på gränsen till pärleporten. Men jag har återfått balansen och är på väg tillbaka nu. Men det har varit några hemska dagar. Tid för kontemplation. Och nyfunnen inspiration. En sak (som kanske inte så många känner till) är att denna form av förkylning är lömskheten personifierad. Den väljer tillfälle noggrant. Till exempel efter två veckors regnrusk. Dagen innan första soldagen slår den då till... Så att man med gråt i halsen nödgas tacka nej till att följa med till stranden. Man får sitta inne med persiennerna neddragna (för solen förvärrar huvudvärken). Denna förkylningsform vet även när man har som minst i kylskåpet. Hade det inte varit för omtänksamma vännen Johanna hade förkylningen garanterat tagit död på mig, medels svältning. Med lite energi i form av nyupptäckta njutningen Valio Sommarbär överlevde jag och har idag kunnat fylla på förråden. Kom hem med fyra nya filmer också. Funderar om jag ska försöka ta se mig igenom samtliga av Leonardo DiCaprios filmer.

Vi får se. Nu när livet flimrat förbi i ultrarapid ser jag mycket klarare vad jag vill göra med mitt liv. Som att se hans samtliga filmer. Det känns viktigt på nåt sätt.