Vad menar han egentligen, med att han inte kommer inte hem ikväll om han känner sig själv. Det jag stör mig på är att jag trodde han hade familj (med barn). Får man då sjunga så där flera gånger per dag i flera olika radiokanaler (okej, det kanske han inte rår för helt själv?). Fast det är ju beundrandsvärt att lämna ut sig själv så där. Och aldrig kan man ju veta vad och kanske inte heller vem som inte kommer hem ikväll. Han kanske är schizo?Och att klä sig som Cleoptara är helt ok år 2007. För man får se ut som man vill. Fast en del har åsikter. Och det får man också. Fast en del tycker att man ska ha speciella åsikter. Och att en del inte räknas.Världen är dessutom mycket liten. Hon flyttade till Sverige när jag flyttade till Uppsala (länge sen nu). Då visste inte jag vad det skulle bli av mig. Hon var färdig och jobbade i Lycksele. Åkte på upptäcksfärd till Arvidsjaur. För man kan flyga till Arvidsjaur på 20 minuter. Hon bodde hos tanten som jag packade matkassar till. Och idag åt vi lunch ihop där jag gör praktik. Hur stor är sannolikheten?Puss du lilla vackra värld.

Optikern sa att min tårvätska är mkt proteinrik. Atkins-approved vill säga. Så ponera att jag skulle gå på sån bara-äta-kött-diet, då skulle jag med gått samvete kunna gråta till kvällsfika och sen somna mätt och belåten.Sånt här som kallas svammel inte sant!? Det jag vill ha sagt är att tårvätskan har satt sig på linserna och gör mitt liv suddigt. Inte i allmänhet men när jag ska koncentrera blicken på skärmen. I övrigt ser jag allt klart. Nu ska jag ut i solen (?), som visst gått i moln. Det är allt lite suddigt ute också.

oj oj. nu är det hektiskt. mkt som händer i livet just nu. är på praktik jämt och däremellan händer det grejer. livet är så intressant. antikrundan är ett samhällsfenomen utan dess like. plötsligt så verkar de där kufarna som stryker bland vaksalatorgs loppisstånd lite mindre knasiga. och tänk jag har träffat en som känner Knutte(fast han heter kanske Knut han med de svarta glasögonen och den euoforiska läggningen i antikrundan?). hon känner dessutom Leif GW Persson.Over and out. Nu blir det paus.

En sån alldeles......fantastiskt kall morgon. "Måste köpa ett par täckisar", var det enda jag kunde tänka på imorse klocka arton minusgrader kallt....underbart vacker dag. Sten Sture (monumentet) liksom lyste dårifrån toppen på kullen. Härlig utsikt de patientfyllda salarna högst upp i 70-huset....hopplöst stressig eftermiddag det plötsligt blev. De två timmarna var plötsligt en och den enda krympte snabbt till en halv, som nu bara är ett par minuter. Och snart ska jag vara snygg och pigg och glad och prata engelska. Men det ska nog gå bra. Man har ju gjort värre saker än att vara glad förut.

Den har satt sig. Skräcken. Det kommer aldrig att kännas riktigt lika bra som förr att tvätta. Men precis som men annat så överlever jag. Det gjorde inte telefonen. Men allt har löst sig nu. På ett mkt komplicerat och vuxet sätt måste jag säga. Invecklat. Det tar minst fem minuter att förklara. Men summan av den kardemumman (som förövrigt är en underbar smak) så har jag nu en ny telefon, en likadan fast utan äppelblomsdoft och med fungerande funktioner. Och 800kr från försäkringsbolaget som naturligtvis går till finansieringen av denna nya röda sak.Så fort jag masat mig ur pyamasen, tvättat klart och borstat håret (som kommer att bli ett burr, det blir det när man sovit i flätor à la nio-års-åldern) så kan jag-dagen börja egovist. Ansiktsbehandling idag, långpromenad i knarrande snö och god mat. Måndagslöftet infriat denna vecka med.

I am the queen of my heart. I rule. Jag är en rätt så hård regent. Vintern kom äntligen till Uppsala. Men vilken uppståndelse! Och de är så fruktansvärt söta dessa små - jag tror de faktiskt kallas för traktorer - maskiner som tafatt försöker skjuta snön framför sig. Såg en nyss som fastnat. Maskinisten gasade frenetiskt. Vojne vojne... Personligen tycker jag det ställer till med lite besvär det här med att täcka Uppsala i snö. Men det är vackert och det är ljusare och det är bra. För måste medge att lite av den energi jag tankade under julen har förtärts. Liksom slukats av grådasket. Men telefonsamtal gör det uthärdligt. Och den stundande New York resan gör att tid blott är det nödvändiga ont mellan nu och 8 juni. Dagen närmar sig. Hoppas inte jorden blåser bort innan dess. För jisses vad det stormar i Sverige... Oj, oj, hur ska det gå... ("hispiga varelser de där jordborna").

Jag är så typisk. Inte bara så att jag kunde bestämma mig för att dra ner på kaffekonsumtionen. Nej när huvudvärken satte in så strejkar jag. Ska minsann inte dricka nåt kaffe! Dunk! Dunk! Dunk!Dunk! Dunk! Dunk! Dunk!Det ger sig inte. Så på sjuksköterskans order gjorde jag lite kaffe och drack. Himmelska höjder så gott. Men Dunk! Dunk! Inte ger sig huvudvärken i första taget. Men jag gillar att ha lite ont. Är rätt skönt att få klaga lite. För annars är ju livet faktiskt fab. Vill man så är det klart att det går hitta saker att dissa. Som att det blåser fruktansvärt mycket ute (men jag tänker ju ändå inte gå ut). Som att det inte är snö i Uppsala (men egentligen är det ju bra, mkt lättare att cykla då). Som att julmaten satt sig på precis rätt ställen (men finns det nån gång en bra ursäkt till att få frossa så är det när det är jul. och finns det nån gång så mycket att frossa i- so why not!?).Idag är första dagen. På resten av mitt nya liv. Och nej, jag har inte avgett nåt nyårslöfte. Jag ger nya löften varje måndag i alla fall.

Och tänk. Min trogne vän. Vad du har hjälpt mig. Ta mig igenom denna dag. Inte för att jag blir piggare av dig. Lite på grund av att jag får huvudvärk utan dig. Men mest för att jag gillar dig.. För att du luktar och smakar så gott. För att jag koncentrerar mig bättre.Men möjligtvis måste jag behärska mig lite. För det sägs att du inte är speciellt nyttig. Vad är det!? Men ok. Jag kanske inte behöver fortsätta dricka fyra koppar (fast fem är närmare sanningen, om vi räknar på 1,25dl/kopp) varje dag.