Plingplong... fast mycket elakare än så.

Nej, tyvärr jag har inte nyckeln till torkrummet. Och de som hade tvättstugan innan mig svarade inte på dörr-ringningen. Oansvarsfullt. Att låsa torkrummet och sen inte hänga tillbaka nyckeln när man är färdig. Det blir så mycket krångligare då. Speciellt om man upptäcker grannens missgärningen efter att man tvättat madrassskyddet och fintvätten som inte får torktumlas. Det är vid sådana tillfällen som alla ens 20 kvadratmeter dränks i tvätt. Men det luktar gott.

Och stackars killen efter mig. Han hade säkert ett helt ton tvätt som han ville hänga på tork.

The world is no longer a romantic place.
Some of its people still are however,
and therein lies the promise.
Don't let the world win...
- John Cage

http://gallerylois.fotopic.net/c1326625.html

Nytt blad.

Fast dom har börjat falla.

Ett efter ett.

Gråter gör i himlen lite också.

Fast inga salta tårar.

Mest många.

Ganska sköna tårar.

Ny sommar.

Samma människor.

Samma sura gubbe som blir irriterad över att man cyklar där man inte får.

Det kallas samhällsuppfostran.

Nedtagen till en persons ansvar.

Hans ansvar.

Frågan är vem som sover bäst.

Gubben eller den cyklande flickan.

Och paraply på cykel är farligt.

Fast skönt.

Rinnande mascara och blött hår är bara charmigt ibland.

Sällan lika ofta som på film.

Målmedvetet gåendes hemmåt ringer telefonen. Nej inte min. Och jag är helt ensam på vägen (utan att det är läskigt, för jag har gått en självförsvarskurs en gång). Det fortsätter att ringa. Ingen svarar. Ingen kan svara för ingen är där. Men telefonen är. Den ligger röd och övergiven på asfalten och nån stackare försöker komma fram. Jag plockar upp den lagom till att Roddan lägger på. Står ett tag med telefonen i handen och funderar på hur besvärligt det blir att gå till polisen med den imorgon. Men det ska jag göra. Så ringer Roddan igen och jag svarar. Han undrar vem det är. Jag säger att jag hittat telefonen på marken. Jag undrar vem han är. Han säger lite surt (tror jag minsann) om han kan få telefonen tillbaka. Antar att han är ägaren. Han är förmodligen inte Roddan heller. Jag säger att det är väl klart att han får. Så jag väntar och en förvirrad och nervös kille stannar såsmåningom. Han är glad att få telefonen tillbaka.

Jag bara skojja förut. Ingen åldersnojja här inte. Den avklarade jag i julas. Nu är jag bekväm i min ålder och vad jag gjort hitintills. För det är väl mycket det det handlar om. Om man är tillfreds med sitt liv vid den ålder man uppnått, eller om man tycker att man borde uppnått mer. Jag är helt säker på att mer kommer att komma och lever således därefter...

Liv.

Kärlek.

Blommor

Balkong.

Barn.

Fler skor.

Fler väskor.

Mer utbildning.

Helt säker på att allt det väntar. Och om inte... Så är jag nöjd nu. Och det räknas. Fett. I like it now. That matters. Men aldrig fel att ta sig en tankeställare. Ger livet perspektiv.

"Vuxna människor har vanligtvis trettiotvå tänder. Sexton sitter i överkäken och sexton i underkäken. De tänder som sitter längst bak i varje käke kallas i många länder för visdomständer. Det beror på att de vanligtvis bryter fram när man är mellan 18 och 25 år, en ålder då man enligt gammal uppfattning tillägnat sig en viss visdom."

Och efter 25 går det bara utför?

Inte nog med att den ska bort idag (visdomstanden). Peaken på mitt liv är snart över... Åldersnojjan ett faktum!

Är det alal dessa filmer som gör att vi söker det perfekta. Att det ska gå så lätt. Att det liksom bara ska klicka. Men låt oss vara ärliga. Det är klart att vi tycker det går lätt i filmerna. Vi ser ju upplägget. Vi tittas oss igenom kilometer av film. Och kan i nittionio procent av dem efter åtminstone halva säga hur det kommer att sluta. Han får henne. Hon får honom. Han får honom... Ja, ni fattar. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Generationsskifte.

Då. Föräldrarna bestämde. De levde (lyckliga?) tillsammans resten av sina dagar.

Senare. De bestämde sig. Och sen skiljde de sig. Och så levde alla resten av sina liv.

Senare (alt 2). De träffades. Det kändes rätt. De flyttade ihop. Levde tillsammans. Fick barn. Men var aldrig gifta (per definition, det var lättare att gå skilda vägar... om man ville...)

Nu. Vi tänker karriär. Mitt liv. Vad vill jag. Vad söker jag. Det ska passa mitt liv. Han ska va si. Hon ska va så. Inredningsstilar ska gärna jämkas. Båda är dominanta. De hittar inte fram till varandra. För de ger inte varandra en chans. Att utvecklas tillsammans. För vi letar efter det perfekta.

Finns han. Finns hon. Finns kärlek. Börjar den med perfektion. Eller utvecklas den till det.