Målmedvetet gåendes hemmåt ringer telefonen. Nej inte min. Och jag är helt ensam på vägen (utan att det är läskigt, för jag har gått en självförsvarskurs en gång). Det fortsätter att ringa. Ingen svarar. Ingen kan svara för ingen är där. Men telefonen är. Den ligger röd och övergiven på asfalten och nån stackare försöker komma fram. Jag plockar upp den lagom till att Roddan lägger på. Står ett tag med telefonen i handen och funderar på hur besvärligt det blir att gå till polisen med den imorgon. Men det ska jag göra. Så ringer Roddan igen och jag svarar. Han undrar vem det är. Jag säger att jag hittat telefonen på marken. Jag undrar vem han är. Han säger lite surt (tror jag minsann) om han kan få telefonen tillbaka. Antar att han är ägaren. Han är förmodligen inte Roddan heller. Jag säger att det är väl klart att han får. Så jag väntar och en förvirrad och nervös kille stannar såsmåningom. Han är glad att få telefonen tillbaka.