Tror bara att jag skriver tack här. Tack för orden. Tack för insikten. Uppfriskande ärligt!  

Det haglar kommentarer. Idag positiva sådana. Som gör att lilla jag blir större. Lite kaxigare. Inte för kaxig naturligtvis. Det är avtändande. Men den gyllene medelvägen är attraktiv. Som alltid. Som med allt.

Som kommentaren: "Imponerad över dina kunskaper". Fick upp ögonen. Jag har lärt mig nånting. Även om tillvaron domineras av okunskap. Tvivel. Förvirring. Men små glimtar av "aha!". Uppskattas. Slogs av insikten att kvinnor inom vården generellt (mycket generellt). Egentligen inte alls kvinnor. Mer de gånger det inträffar (kommer till vad jag menar) alltid härrör från en kvinna. Det jag pratar om är en ton av rivalitet. Jantelag. Uns av bitterhet. Och inte alls, vi är ett team och vi lär varandra. Det är tråkigt tycker jag. Och sån ska jag aldrig bli!

Solsken i blick. Läpparna små utav fräknar... är dom! Numer tycker även jag att det är lite sött. 

Blomflugorna håller på att ta över. Imorgon är det jag som köper ättika och blandar till en härlig avslutnings-bål till mina objudna gäster. "Vi måste göra rum för andra besökare nu, förstår ni!?. Det är inte bara ni som vaknar med våren. Det gör allt annat också".

Lägenhet är förövrigt att ta i. Kan ju omöjligen kvalificera som en riktigt sådan. Min lägenhet den har en soffa. Och härliga tyger. Och där är aldrig dammigt. Och så finns en gå-in-i-garderob, med välorganiserade hyllor och galgar i samma färg (gärna ek). Och så finns där en balkong, med trägolv, kryddor, en bänk - en oas vill säga. Och så naturligtvis, ett kök... där jag kan stå à la 50-tals-husmor och baka bröd. Och en dusch. Äh, varför inte, jag slår på stort - en jacuzzi! I hallen står en rottingfotölj, kanske till och med en lite större, som man kan halvligga i och läsa en bok alternativt sitta på kanten och snöra skorna på. De vackra remmarna på senaste pumpsen. Och sen glider jag nerför trapporna, genom porten och möts av handledsblommans givare i den ljumma brisen innan vi strosar vidare...

Has she gone completely mad?

Fantasier har varje flicka. Ibland sätts de på pränt. Tror ni uppsalahem har ovanstående lägenhet?

Enkelt förvisso. På pappret. Att göra allt rätt. Inte så att man väljer vänner. Vänner förtjänar man. Vänner ger omsorg. Kärlek. Värme. Stöd. Framför allt det senare. Stöd och tyngd är viktigt. Då växer självkänslan. Hur ska jag veta att jag duger och andra inte bekräftar det. Men varför är det så lätt att låta sig nedslås. Att en dålig kommentar liksom häftar sig fast. Etsar sig in i hjärtats allra svagaste utrymme och ibland sprider sig som en fet *** cancersvulst. (Förövrigt ett av svenskans fulare ord. Prova upprepa det ett par gånger...)

Högar av papper ska idag rensas à la Feng Shui. Här ska bli ordning och reda, som så ofta på måndagar. Dagen för itutagande. Dagen för omstart. Nystart. Startkablarna är i. Tankad med melon och hallonyoghurt (riktigt skalmanaktigt, hallonsaft ni vet!?). Sen kommer nog mat-och-sovklockan ringa och slummern ett faktum.

Initierade ett litet test i helgen. Bad sovkompisen att om hon vaknade på natten snälla prova väcka mig. Alltid intressant att få kvitto på hur man är när man själv inte är med. Fast kompisen sov sig igenom hela natten... Ja ja...

Over and out.

Så här är det: en del människor gör att man inte känner sig så bra som man är. Lite känslan "jag duger inte som jag är". Tror inte att det beror på att dessa människor är bättre, tror sig vara bättre, är dåliga människar. De kan vara föräldrar, bästa vänner, förebilder eller totala främlingar. Det är förmodligen feromoner, olyckliga omständigheter, tillfället som sådant som gör att man inte bör umgås med dessa. Men likt förkylningar förstår man hur de får en må dåligt när man redan mår dåligt. Likt förkylningar går de heller inte att undvika och det finns tusentals av dem. Inte av ondo. Immunförsvaret blir starkare för varje gång man återhämtat sig. Kära vänner, omge er med människor som ger er energi. Sälj energibovarna.

Välkomna våren.

Funderade på om jag skulle skicka ett brev till dig. Skulle vara för din skull. Skulle vara för att ge dig en hint om hur det kändes. Men jag passar. Det passade helt enkelt inte. Jag gör det enkelt för mig. Det var kul så länge det varade. Men nu väntar jag på sommaren och hetare dagar (hetare känslor). Ni underbara vackra män, ni förgyller min värld på de mest förundransvärda sätt.

Visst gör det ont när knoppar brister (och visst är det jobbigt med serienysningar). Och varför tvekar våren?

Och förresten, om ni fryser, snälla elda inte så nära min lägenhet.