Så här är det: en del människor gör att man inte känner sig så bra som man är. Lite känslan "jag duger inte som jag är". Tror inte att det beror på att dessa människor är bättre, tror sig vara bättre, är dåliga människar. De kan vara föräldrar, bästa vänner, förebilder eller totala främlingar. Det är förmodligen feromoner, olyckliga omständigheter, tillfället som sådant som gör att man inte bör umgås med dessa. Men likt förkylningar förstår man hur de får en må dåligt när man redan mår dåligt. Likt förkylningar går de heller inte att undvika och det finns tusentals av dem. Inte av ondo. Immunförsvaret blir starkare för varje gång man återhämtat sig. Kära vänner, omge er med människor som ger er energi. Sälj energibovarna.

Välkomna våren.

Funderade på om jag skulle skicka ett brev till dig. Skulle vara för din skull. Skulle vara för att ge dig en hint om hur det kändes. Men jag passar. Det passade helt enkelt inte. Jag gör det enkelt för mig. Det var kul så länge det varade. Men nu väntar jag på sommaren och hetare dagar (hetare känslor). Ni underbara vackra män, ni förgyller min värld på de mest förundransvärda sätt.

Visst gör det ont när knoppar brister (och visst är det jobbigt med serienysningar). Och varför tvekar våren?

Och förresten, om ni fryser, snälla elda inte så nära min lägenhet.