Idag är första dagen. Vardagen. Och nu ska här banne mig hända grejer, tänkte jag när jag steg upp klockan nio. Från att ha varit glad och pigg redan kvart över sju (då julkalendern drog mig upp med ett leende) till att formligen tvinga sig upp i rimlig tid. Dvs klockan nio. Förslappning är ordet. Så här är det varje år. Min unga kropp klarar inte av denna vinter-semester. Jag behöver action. Något som drar. Självdiciplin är en dygd. Jag är inte dygdig. Duktig måhända ibland. Inte nu.Men nu. Ska jag ta mig i kragen. Böckerna kallar. De har kallnat. Inget som lite varmt kokkaffe inte råder bot på.