Dagen började ju som bekant lite sädär halvbra, men den blev bättre. Liksom upplyft av härliga fantastiska vänner. Anna spontan-kom-förbi för att hjälpa mig packa lite. Hon hade med sig bullar. Sen hörde Johanna av sig och det blev kaffe i solen på Fågelsången. Kristina undrade sen om vi inte skulle ta den där bion, vilket vi gjorde. Och nu har hon precis gått till jobbet och jag är själv igen. Men tusen tankar i huvudet och dagen slutar sämre än den började. Schizofrent var ordet.

Nu är klockan visserligen inte så mycket. Och jag har ju fått lite gjort (ätit frukost, snart druckit andra koppen kaffe, uppdaterat mig på världsläget och diskat undan, tagit mit ur morgonrocken också). Men den här närvarande, den där motviljan mot att göra något mer. Det är ungefär som när jag pluggade. Jag vet att jag måste men så blir allt annat så mycket roligare att göra (städa, tvätta, organisera). Problemet nu är bara att alla dom sakerna (städa, tvätta, organisera) är det som jag måste göra. Och tar emot extra mycket idag, för idag är ytterligare en sån dag då det känns så verkligt att denna period av mitt liv snart är över. Att jag snart ska lämna min fina lägenhet. Lämna Uppsala. Lämna detta liv. Visserligen mot något nytt och spännande. Men det är med sorg. Är det vid sånna här tillfälllen i livet som schizofreni debuterar? När man slits mellan två världar. Där båda är lika lockande. Då man inte vill lämna den ena, men gärna komma till den nya.