Det är med denna böld som med förlorad kärlek. Smärtan kommer i vågor. Man vet vad som framkallar det onda. Ibland överaskar den. Ibland är det någon som orsakar den. (men jag gillar dig ändå).Känslorna finns kvar för dig. Och dig. Och dig. Och sen känslorna för någon som man inte riktigt vet var man har. En sorts ambivalens.Bölden växer sig större. Den vet jag kommer att försvinna. Den har sin tydliga peak. Men jag vet med hyffsad säkerhet när smärtan upphör och allt som blir kvar är ett ärr. Ett ärr som inte kommer att smärta. Någonsin. Bara skydda.Ärr orsakade av kärlek är det minsann annorlunda med. Tiden läker sanneligen inte ärr. Möjligtvis de varande, smärtsamma såren. Men ärret gör ondare. Det liksom överraskar. Och smärtan är ett faktum.Många tankar uppåt för alla ledsna människor.