Så var det bara timmar kvar. I januari sa vi: "åh, vi åker om 6 månader, kan ni fatta, vi åker verkligen om sex månader!?". Då var biljetterna beställda och boendet nästan kirrat. Ett par veckor senare visste vi att vi hade tak över huvudet om fem månader också. I mars, mellan suckarna över hur jobbigt det kan vara att gå som student på sjukhuset, var det plötsligt bara FYRA månader kvar: "fatta vi åker verkligen snart!?". April flög iväg, maj med. Eller flög är väl en överdrift. Men den vetenskapliga metodiken, med alltför mycket obegriplig statistik, gick betydligt lättare med vetskapen att snart, snart, snart åker vi. Sen var det bara veckor kvar. Och nu... Nu. Imorgon. Jisses - idag! Vi åker idag. Och är framme imorgon! Söndagen kommer att spenderas ovan! Med rosévin (om undertecknad får sin vilja igenom), oliver och solskensfnitter! Frukosten imorgon (!) blir bagels... Äntligen. På min ska det vara sesamfrön, för det gillar jag.

Nu ska jag ignorera resfebern, skriva klart listan på vad jag inte får glömma packa ner efter havregrynsgröten, och gå och lägga mig.

Vi ses snart!