Jag är fortfarande sjuuuuuuuuuuuuk. Fast lite mindre. Och lite mindre synd om mig. För idag klarade jag tentan (för man ska vara optimistisk!). Idag träffade jag också en hel handfulla människor som jag tycker om och som ville krama mig fast jag är sjuuuuuuuuuuuuk. Idag skiner solen också. Och då blir man glad. Tänk att man ska vara så glad fast man är så... Jag vet, jag ska sluta tjata, men det är så lätt att uttrycka sin emlighet så här interaktivt. Älskar när asfalten tinat fram och man får cykla på "jämnt" underlag. Om nu kullersten nånsin varit jämnt. Så jag får nog erkänna också att den här cykelhjälms-eran varit slut sedan ett tag. (Förlåt mamma).Mys på er därute. Så ska jag mysa på härinne. Te lät som en god ide. (Ville vill ha te, det vill jag också ha!)

Så var den här. Den obligatoriska. Alltid lika överraskande. Opassande. Och isolerande förkylningen. Inte ens lönt att köra huskurerna. Det är bara att rida ut stormen. Och bara göra det som man bara MÅSTE. Vilket för närvarande innefattar: plugga (tror ni jag kommer att koncentrera mig bra mellan nysningar, snörvel och huvudvärksattacker?). Sen kommer en älskling hit i helgen, som jag vill klämma på (tror ni hon kommer tycka det är mysigt att bli klämd på av en vandrande slempropp?). Men det är mindre synd om mig än om pappa när han är sjuk. Men det är ändå alltid värst för en själv. Det är ju jag som känner att jag är sjuk...Jag är sjuk! Kom och ta hand om mig...

Så mycket fräschare än bananflugor. Men så irriterande. Mina små inneboende. Blomflugorna. Dödar jag en gaddar övriga ihop sig till attack. Så nu får de vara. Har stoppat tändstickor i blomkrukorna, för det sa mamma att jag skulle göra. Inte vet jag om det hjälper. Men roligt ser det ut i alla fall.Sen är det märkligt det här med när folk ringer. Allra oftast verkar det vara när jag inte har med mig telefonen. Är det som med kärlek, när man minst söker den så kommer den? När jag som minst tänker att någon ska ringa, då! Inte för att det gör nåt. Men lite lustigt är det.Nu tittar dom för övrigt fram, dom små vårtecknen... Ingen aning om vad de heter (så mycket för biologin i nian). Men glad blir man.

Har ni tänkt på hur många olika ljud mat gör? Som när man lägger ner något i en stekhet gryta. Eller när man knäcker ett nykokt ägg. Hur pasta låter när man rör ner smör i den. Hur kladdkaka liksom klibblåter när man tuggar den. Sportbröd. Jisses, nu blev man hungrig.Något som gör mig upprörd... Here it goes. Denna ständiga fråga... Nästa gång du! Då ska du minsann få veta... Med besked. Med eller utan anteckningsblock.Härliga underbara [My]san. Du lyfter mig på så många sätt, inte enbart rent fysiskt. Jisses (igen) du verkligen lyfte mig.

Det ligger i min natur att inte vara arg. Men jag exploderar ibland. Mycket mindre frekvent nu än förr. Det har liksom blivit svårare med åren. Dels för att hormonerna kanske lugnat sig lite, men också för att det är svårare att bli så där omotiverat (som jag blev förr) arg i bekantas eller än hellre goda vänners lag. Men igår blev jag visst lite arg i alla fall. Det finns en gräns för hur gott man kan tro om folk. Lite ansvar måste man ju ta, kan man tycka. "Jag ska bara gå på toa", säger han som sitter inne med viktig information. "Jag kan inte svara just nu", säger hon som har nyckeln till vinet som ska serveras... just nu. "Jag kan inte heller svara just nu", säger ytterligre en och en till och en till. Frustration! Men det har gått över. Jag är inte arg. Jag vill bara ha sagt att det är okej att bli arg. Ibland är det befogat faktiskt. (Det här säger jag mest till mig själv. För jag har svårt att bli arg).Irriterad blir jag däremot. Inte så att så många andra märker det. Men det blir jag. För ganska banala saker stundtals. Som senast, igår, det är inte okej att gå omkring och småflina och söka ögonkontakt av en pluffsig, halvt ovårdad man i sen fyrtioårsålder. Det känns lite... lite... hur ska jag säga... läskigt? creepy? not so nice! helt enkelt. SLUTA UPP Å LE! Jag blir rädd.