Det ligger i min natur att inte vara arg. Men jag exploderar ibland. Mycket mindre frekvent nu än förr. Det har liksom blivit svårare med åren. Dels för att hormonerna kanske lugnat sig lite, men också för att det är svårare att bli så där omotiverat (som jag blev förr) arg i bekantas eller än hellre goda vänners lag. Men igår blev jag visst lite arg i alla fall. Det finns en gräns för hur gott man kan tro om folk. Lite ansvar måste man ju ta, kan man tycka. "Jag ska bara gå på toa", säger han som sitter inne med viktig information. "Jag kan inte svara just nu", säger hon som har nyckeln till vinet som ska serveras... just nu. "Jag kan inte heller svara just nu", säger ytterligre en och en till och en till. Frustration! Men det har gått över. Jag är inte arg. Jag vill bara ha sagt att det är okej att bli arg. Ibland är det befogat faktiskt. (Det här säger jag mest till mig själv. För jag har svårt att bli arg).Irriterad blir jag däremot. Inte så att så många andra märker det. Men det blir jag. För ganska banala saker stundtals. Som senast, igår, det är inte okej att gå omkring och småflina och söka ögonkontakt av en pluffsig, halvt ovårdad man i sen fyrtioårsålder. Det känns lite... lite... hur ska jag säga... läskigt? creepy? not so nice! helt enkelt. SLUTA UPP Å LE! Jag blir rädd.