Så var den här. Den obligatoriska. Alltid lika överraskande. Opassande. Och isolerande förkylningen. Inte ens lönt att köra huskurerna. Det är bara att rida ut stormen. Och bara göra det som man bara MÅSTE. Vilket för närvarande innefattar: plugga (tror ni jag kommer att koncentrera mig bra mellan nysningar, snörvel och huvudvärksattacker?). Sen kommer en älskling hit i helgen, som jag vill klämma på (tror ni hon kommer tycka det är mysigt att bli klämd på av en vandrande slempropp?). Men det är mindre synd om mig än om pappa när han är sjuk. Men det är ändå alltid värst för en själv. Det är ju jag som känner att jag är sjuk...Jag är sjuk! Kom och ta hand om mig...