Nä, nu är jag less på det här. Fast bubblan börjar krympa. Inte så att jag inte får luft eller så. Inte negativt alls. Bubblan, ni vet, den som man bor i när man är förkyld. Krymper är egentligen fel ord. Menar snarare att höljet på bubblan tunnas ut. Det är lättare att andas. Och smaksinnet kommer tillbaka. Fatta vilket underbart sinne! Upplevde för första gången hur det är att inte ha nån matlust. Märklig känsla. Jag som alltid, ska inte säga "är hungrig", men som alltid överväger att äta. Det är nog en typ av störning, om man ska analysera. Och det gör ju jag. Imorgon börjar jag leva igen. I bemärkelsen nya tag. Ett liv då väckarklockan ringer klockan sex, havregrynsgröten puttrar medan jag gör toalettbestyr, den äts i tystnad (men inte längre i fullt mörker), kläderna plockas upp från högen på golvet och cykeln låses upp och cyklas iväg på (fast inte längre med lysen på, för nu är det ljust på morgonen, till och med klockan ½6!)