Hennes ansikte sprack upp i ett igenkännande leende. Det var till mig. Tack! Du påminde mig om varför jag gör det jag gör... Fast det just idag kändes hopplöst på så många sätt.

Väldigt ofta är livet förhållandevis lättsamt att leva. Bekymrena är av i-landstyp. Men så ibland slår den till, grymheten. Mig har den skonat än så länge. Men jag är just nu nåt alldeles vansinnigt medveten om hur sårbar härligheten är. Hur snabbt det kan förändras. Jag häpnar över mina vänners och de flyktiga bekantas förmåga att fungera hjälpligt i de fruktansvärda situationer livet ibland bjuder på. Stunder ingen ska behöva uppleva men som så många tvingas genomlida.

Usch!

Och empati. Till er. Nära och kära. Och ni som berör!

Men glädjen har alltid ett sista leende.
Någonstans dröjer det kvar.
Någon förvarar det
Djupt i sin saknad.

                                     Viola Renvall

Livet har aldrig känts så här skört förut.

Jag tittar ut och minns hur vackert frosten byggde

upp en sagovintervärld på vägen upp till Idre.

Jag påminns om det första intrycket jag fick av dig.

Så charmig. Så lekfull. Så omhändertagande. Så fin.

Det är så orättvist.

Tankar till alla er som stod nära   

i så mångas hjärtan finns du.

vila i frid.

Huvudvärk.

När jag var lite sa mamma alltid: "drick vatten".

Och det ligger ju någonting i det. Huvudvärk har ju en anledning. Vätskebrist. Sömnbrist. Hunger. Stress. Trubbigt våld.

Nu har jag provat allt.

* Druckit sanslösa mängder vatten - resulterade bara i ett oändligt antal toalettbesök

* Druckit kaffe - gott, men effektlöst

* Ätit mat, riktigt mat, kött och potatis - ingenting

* Ett glas vin - som om det skulle hjälpa

* Vilat lite - nope, inte det heller

* Ätit choklad

* Och glass

Men icke, huvudvärken är lika påtaglig. I alla fall i viss rörelse. Sitter eller ligger jag totalt still, känns det nästan ingenting alls.

Suck.

ska vi ta och summer dagen.

påskaftonen.

soft start på jobbet.

en avslappnad doktor som rondade.

en konsult som hade kunnat va hetare.

det gigantiska påskägget och så gårdagens left-over-rulltårta-med-grädde-och-persika på.

en hopplöst tung joggintur i ett helt fantastikst vårväder (med optimala spanchanser).

fil till middag - åh, så roligt.

skruvat av hjulen på den fult bokfärgade tevebänken. den blev lite mindre ful.

en cola light och en romcom nu.

det blev inte mer spännande än så här.

Vi lever alla ibland mitt i våra egna små helveten. Och hur mycket andra än försöker uppmuntra gör det inte att helvetet blir mindre. Det gör bara tiden. Även om det låter så fruktansvärt kliché.

Men perspektiv finns. Även om det alltid gör ondast i mitt finger. Jag känner ju inte någon annans smärta.

...men tänk dig, du är tillsammans med någon. Kanske älskar. Som tar dig från din våldsamma utnyttjande pappa. Till ett hus på landet där ni dricker vin och äter långa frukostar tillsammans. Ni gömmer er. Ett tag lovar han. Sen är ni fria. Du tror på honom. Du älskar honom. Sen visar det sig att han genomgår en psykos, han hämnas på alla som gjort honom och dig orätt. Och du får reda på det. Han blir gripen innan han dödar dig och sedan sig själv. Han ger dig sin mors halsband och säger hejdå (med ögonen). Du står kvar. Det är slut. Men du älskar honom. Du har i alla fall älskat. Och det gör ont.

Det gör ont. Din smärta gör ont.