Så här är det: en del människor gör att man inte känner sig så bra som man är. Lite känslan "jag duger inte som jag är". Tror inte att det beror på att dessa människor är bättre, tror sig vara bättre, är dåliga människar. De kan vara föräldrar, bästa vänner, förebilder eller totala främlingar. Det är förmodligen feromoner, olyckliga omständigheter, tillfället som sådant som gör att man inte bör umgås med dessa. Men likt förkylningar förstår man hur de får en må dåligt när man redan mår dåligt. Likt förkylningar går de heller inte att undvika och det finns tusentals av dem. Inte av ondo. Immunförsvaret blir starkare för varje gång man återhämtat sig. Kära vänner, omge er med människor som ger er energi. Sälj energibovarna.

Välkomna våren.

Funderade på om jag skulle skicka ett brev till dig. Skulle vara för din skull. Skulle vara för att ge dig en hint om hur det kändes. Men jag passar. Det passade helt enkelt inte. Jag gör det enkelt för mig. Det var kul så länge det varade. Men nu väntar jag på sommaren och hetare dagar (hetare känslor). Ni underbara vackra män, ni förgyller min värld på de mest förundransvärda sätt.

Visst gör det ont när knoppar brister (och visst är det jobbigt med serienysningar). Och varför tvekar våren?

Och förresten, om ni fryser, snälla elda inte så nära min lägenhet.

Jag håller med! Tolv grader varm må vara varmt med nu-mått-mätta, men det är inte sommarvarmt. Huttrar inte ni som jag när tempen kryper mot tiostrecket i juli? Eller koftan åker i alla fall på. Det är vanskligt lätt att vilja ta fram highwater och flipflops, men tänk på era stackars mammor som försökt uppfostra er till självtänkande kloka individer. Jag tycker i alla fall att intelligens är betydligt attraktivare än bara halsar och iskalla tår (hur snygga sandalerna än är...). Men glassa runt i sina nya solglasögon är tillåtet. Själv längtar jag till isarna i norr där jag tänker chilla och bli fräkning (med den obligatoriska kritvita mössranden i pannan). Stockholm var fantastiskt i helgen... kontemplativ på nåt vis. Som stockholm aldrig varit förut för mig. Mest skrämmande. Men nu börjar en helhet liksom smita sig in, jag hittar lite... Jag hittar faktiskt från Sergelstorg till Centralen - det var en bedrift förr hur konstigt det än kan låta i andras öron. Och Centralen skrämmer mig inte heller. Har hittat en liten tradition där...Och ni underbara vackra män... Ja, vad säger man egentligen...

Fast det gör inget att lght:en inte blir min. Den var inte så fin (i min referensram i alla fall). Vill gärna se nåt annat än en sopstation från fönstrena (även om "ingen insyn" var en fin omskrivning). Och så vill jag gärna har ett badrum renoverat senare än 1970 (även om badkar ju är nice). Nytt på listan över saker moi vill ha är barn! "Jaha Åke, nu kom det. Hon vill ha barn. Jag sa ju att snart kommer det telefonsamtalet...". Hormonerna rusar. Våren rasar. Krokusarna blommar och bina brummar... Lugn, ni underbara vackra män, jag ska inte använda det som raggningsreplik, än mindre förförelseknep.Vackert uppnosigt framtittande ur det kallaVälkommen härligt underbara solskensblommorFör visst gör det gott när knoppar bristerUt i vårserenadSolskenshimmel och vardagsvimmelVakna av kittlande strålarVåga vara nu du härliga vårVälkommen härligt underbara solskensvårVälkommen flipflopstidOch tunna jacka, solglasögonVackert knoppande snödroppeVälkommen hit

Så många kloka ord. Så många fina människor. "Det finns ingen som är väd mer än dig. Och heller ingen som är värd mindre." (Stellan Skarsgård i Stina igår). Och sen en reklam som berörde. "...a waterglass longing for the ocean. Release me...". Sen att allt gällde en ny snabb bil är irrelevant. Jag tolkar orden, inte kontexten. Många tankar i helgen. Många vackra människor. Många telefonsamtal. Mycket kontemplation.Men lägenheten blir inte min. Sorg. Ska nog titta på den i alla fall. Sägs ju ska vidga ens vyer. Och lite frisk luft dödar ju inte. Fast jisses, det snöar elaka flingor... Ja, ja... vi får se hur det blir. Åh, jag ville verkligen ha den där läghenheten. Hade redan (väldigt naivit) börjat planera mitt liv i den. Med soffa. Middagar. Fika. Långkok och sovmornar... Ja, ja...

Utan inbördes ordning:Putsa fönsterKöpa skurvhål-i-betong-hållare (sånna där färgglada)Skruva i skruvenSätta upp beslagen och hänga upp gardinerna som så fräck ramlat nerSy i en knapp på vår-trenchenSy förstärkningar på alla andra knappar (jag sa ju det! tidsfördriv!)Besöka garnaffären och titta på mönster i en halvtimme bara för att inse att jag vet inte vad jag har för garn hemma och att alla mönster är för komplicerade.Dammsuga golvet (en klassiker) - denna aktivitet blev också en begravningsakt för de dussintals blomflugor som dött.Besöka stadsbiblioteket och förnöjsamt inse att de hyr ut dvd-filmer. Yeay, kvällen är räddad...

Huvvaligen. Och jag som skulle till Lund i helgen... Men vad är väl en helg i Lund, när man kan ligga hemma med en aldrig avklingande förkylning och en nydebuterad magsjuka? Den kan vara dötrist, tråkig... Gör inte saken bättre heller att jag läst om precis alla sjukdommar som kan drabba vår magtarmkanal. Jag har dem alla!!!Och Erik, ta inte i så du spricker.

Och nej. Jag är inte frisk än. Jag är slemmig. Jag hostar slembollar och snörvlar äckel. Men jag är hyffsat pigg. Och mätt sedan två dagar. Åt så fantastiskt gott. Tack Herr Ordf. för en fantastiskt kulinarisk upplevelse.

Ni vet idén om att kvinnor som bor ihop synkar sina cykler. Det är ju hormoner vi snackar. Dessa går inte att förneka. Jag påverkas defintivt av dom. Grät nästan häromdagen då jag såg en kvinna amma sitt nyfödda. Såååååå vackert. Sååååå fint. Jag vill ha barn! (Lugn, inte så, mer mina hormoner vill ha barn.) Det går inte att bortse från känslan. Såååå vackert. Och att vara pappa... gråtande pappa. Vackert.