Så var det bara timmar kvar. I januari sa vi: "åh, vi åker om 6 månader, kan ni fatta, vi åker verkligen om sex månader!?". Då var biljetterna beställda och boendet nästan kirrat. Ett par veckor senare visste vi att vi hade tak över huvudet om fem månader också. I mars, mellan suckarna över hur jobbigt det kan vara att gå som student på sjukhuset, var det plötsligt bara FYRA månader kvar: "fatta vi åker verkligen snart!?". April flög iväg, maj med. Eller flög är väl en överdrift. Men den vetenskapliga metodiken, med alltför mycket obegriplig statistik, gick betydligt lättare med vetskapen att snart, snart, snart åker vi. Sen var det bara veckor kvar. Och nu... Nu. Imorgon. Jisses - idag! Vi åker idag. Och är framme imorgon! Söndagen kommer att spenderas ovan! Med rosévin (om undertecknad får sin vilja igenom), oliver och solskensfnitter! Frukosten imorgon (!) blir bagels... Äntligen. På min ska det vara sesamfrön, för det gillar jag.

Nu ska jag ignorera resfebern, skriva klart listan på vad jag inte får glömma packa ner efter havregrynsgröten, och gå och lägga mig.

Vi ses snart!

Jag har blivit bättre på att hålla mig uppdaterad. Att tacka schyssta (man kan stava justa också, men det tycker jag ser fånigt ut) hyresvärdar för. Trots att de tar ut ockerhyra. Jag får numera deras begagnade morgontidning, punktligt i brevlådan, varje morgon. Hon går till jobbet prick klockan 6.45 Ibland vaknar jag av dunsen. Ibland är jag redan vaken och då. Oftast ätandes havregrynsgröt. Ibland är jag inte hemma då (för jag jobbar inom vården och då stiger man upp t i d i g t. Ibland vaknar jag härligt utvilad "sent" och kryddar havregrynsfrukosten med en hemgjord latte och kan à la sofistikerat liv läsa tidningen sippande skum.  

Frukten av denna utläggning är att jag numera vet många uppsalabors upprörda åsikter om trafiken här i staden. Och jag tycker det har rätt i klagomålen. Uppsalas kommun ligger rätt hårt i för att förstärka stadens rykte som pittoresk anrikt lärosäte samt huvudviste för allas vår blomsterkung. Staden är prydd av blommor, kullerstenen nyläggs, fasader putsas och Pelle Svanslös tass-spår förstärks. Allt detta till trots kan stadsplanerarna inte riktigt tänkt till. För hur kan Uppsala betraktas pittoreskt så länge bussarna riskerar köra på folk mitt i centrum. Så länge bilister tillåts trafikera mitt i vimlet. Så länge det inte finns en enda uteservering som är befriad från buller. Myskänslan av att njuta fika vid ån kan aldrig infinna sig så länge stolarna ger trycksår och bilarna i princip snuddar armstöden. Kärnan är inte tillräckligt stor för att rättfärdiga denna passage av bilar.  Och så plötsligt gäller inte vägskyltarna längre. Utan egentlig förvarning byts de ut. Uppsala Nya Tidning skriver idag, tre dagar efter att vägmärkena trätt i kraft, att dessa numera gäller. Är det med flit staten (?) försvårar för oss svenskar. Är det så svårt att tänka till? Kompetensen hallå!!! 

"Stad i ljus, i ett land utan namn, ge mig liv, där allting föds på nytt" - kunde inte ha passat bättre någon annan kväll...

Finns fler saker på uppåttjacklistan: miss aguilera, miss carly, miss (just discovered) simone, mr williams... Inte mkt som slår swing when you're winning.

Det är med musik är för mig lite av ett projekt. Det tar tid att lära sig, när intresset kommit så sent. En helt ny värld. Och den här hunden är sannerligen svår att lära sitta. Det härliga är dock att man kan njuta utan att nödvändigtvis veta till vem. Njuta. Njut. Njutning... Mmm... Livets härliga (icke förbjudna) frukt. Passa på att njuta gott folk. Livet är fullt av fantasi, fantastik, fantastiskt! Såg en snigel idag. Lite härligt kontemplativt djur det där. Och som det kämpar.

Måste säga att jag hurrar lite för mig själv. Och så skönt det känns så här efteråt. Trots en alltför sen kväll. En alltför fylld dag. En rätt känslosam dag (för sån är jag, ibland...). Trots ömma ben och längre sovmorgon (med ofta efterföljande slöhet). Hurrar lite för mig själv för att jag tog mig runt gränby, susade förbi får, getter och änder och till och med ökade farten på slutet. Hjärtat kanske inte höll med, men benen bar så vad fasen. Hjärtat är ungt.

Förövrigt så lyser en del småsaker upp: Bubble toes, värmande ord, de små ivriga rackarna jag satt i miniväxthuset (måste skaffa er ett bättre hem snart. Får nog bli hemsnickeri tror jag. För fönstret är ju inte stort. Och förhoppningen om lght:en på Vaksalagatan är inte det).

...men nu regnar det. Och det har jag inte alls beställt. Fast vid närmare eftertanke, jag beställde nog inget alls. My bad.

Mycket jag inte bett om. Som jag får i alla fall. Så mycket jag inte förstår nu.

Vet inte riktigt vad jag ska göra med all den nyvunna kunskapen. Ställer livet lite på kant.

Återkommer.

...för nu regnar det. "Var en ängel och ta bort brickan efter dig." Var en ängel och clean up the mess that you left. Lite förfriskande med regn ändå. Sköljer bort talldammet. Gör det ok att inte själv vara solsken. Gör att bondbrännan inte förvärras i alla fall.

Puss på er alla regndroppar. Och puss på er som lyssnar.

Kärlek, ja vad är kärlek?

En gåta, ja alldeles säkert!

Man älskar.

Är älskad.

Och älskar igen.

Man såras.

Man sårar.

Man förälskar sig.

Upp till 12 dussin kan beställas till, vad jag förstår, var man vill. Cross-atlantic? Undrar jag då... Framgår gör inte om kvalité vid leverans kan garanteras. Hade ju annars varit fab med en sesame seed, eller varför inte blueberry, cinnemon-raisin, onion... plain hade funkat det med. (h&h bagels on the web is the shit).

När vi nu ändå håller på att gourméa oss: vad sägs om en: passionfruit-infused champagne cocktail?

Klart askungen blev vacker. Ge mig en fe. En pumpa. Och ett par ivriga möss och biffen är klar!

Men feer finns inte. Det blir nog bra i alla fall. Och gråt inga tårar. Det här fixar vi.