I dag mest i dvala. Men nu är det vaket. Och fåglarna kvittrar än. Dessa små liv är inte bara till förnöjsamhet. Vad jag föstått så finns en kvot för hur många gånger en människa utsätts för fågelbajs på ett ofta alltför intimt sätt. Teorier finns om att en del människor dumpar en del av sin kvot på andra. Jag är en sån människa. Om man inte ska anta att jag har det framför mig.

Dessa små söta rackare ställer till med andra besvär också. Termen fågelkvitter är positivt laddad förvisso, och det ska jag inte helt förkasta. Julen är ju härlig. Julen skulle inte vara härlig om den inträffade trehundrasextiofyra dagar om året. Fågelvitter är härligt att vakna utvilad till, men inte att försöka somna till. Inatt var det otroligt enerverande. Förvisso på grund av att sömnen inte inföll sig förrns (svenskt förrns, inte gotländskt) efter fyra. Febrigt vändande och vridande omöjliggjorde dvalan. Det är då attans att förkylningar ska komma så oplanerat.   

Skrymmande. Tungrott. Flurigt. Snöra. Obra. Knö. Båsa. Orden är många. Landet är långt.

Det blir så tydligt när man umgås.

Idag är en dag märklig mellandag. Måndagar tycker jag generellt att man skulle kunna slippa. Reinfeldt, vad säger du? Men ofta när det kommer till onsdagen (idag) så har ju det där jobbiga med att det är hela fem "arbetsdagar" kvar till nästa livskvalitétsdag (aka helg!!!) gått över. Upploppet har påbörjats och man kan ana målet. Fredags-euforin. Fredag-myset om man så vill (eller är familj). Lördags-fikat. Upptakterna. Och sedemera slapp-söndagen. Med beställt solsken. Så var dock inte fallet idag. Vaknade med tyngd över pannan. Insåg att det inte var kudden som ramlat ner över ansiktet. Vaknade med samma irritation i halsen som när jag somnade. Vaknade och släääpade mig till skolan. Tack och lov till en givande föreläsning. Med interaktivitet. Och lite paus-massage (som för övrigt är en mycket underskattat aktivitet). Dagen har fortsatt i ungefär samma anda. med ungefär samma tyngd. Men för att återknyta ,till det som alltid är svenskarnas favoritämne, solen skiner i alla fall. Och jag anar helgen.

Alldeles snuvad på konfekten. Minns ni lille Edward som fick konfekt av Isdrottningen? Igår kom solen tillbaka igen och idag regnar det. Snuvad på konfekten. Fast några fräknar till blev det ändå igår som låter mig minnas hur fint det var. För man måste minnas de goda stunderna. Man måste bli bättre på att minnas de goda stunderna. Kanske till och med som mamma sa, skriva ner dom och läsa igenom sen när ting känns jobbiga. Eller som idag, när det regnar. Fel. Regnade. Nu är det vackra moln på himlen.

Och här ska organiseras. Skolarbete. Grupparbete. Aktiviteter på härs och tvärsen. Keeps you busy. Och allt ska hinnas med. Och det är bara fyra veckor kvar nu. Tills universitetet inte har några krav längre. Tills det bara är en vecka kvar. En vecka kvar till cosmopolitan-dagarna. Strosande-struttande-starbucks-sippande transportssträckor mellan fantastiska upplevelser. Tills vackra människor ska tittas och analyseras sönder. Tills vackra människor ska få umgås med varandra dygnet runt. Och vi är över högstadie-mentaliteten då man bara kunde vara två (bästisar). Tror vi i alla fall...

(inte alltid helt hemskt att bli väckt.)

Tror bara att jag skriver tack här. Tack för orden. Tack för insikten. Uppfriskande ärligt!  

Det haglar kommentarer. Idag positiva sådana. Som gör att lilla jag blir större. Lite kaxigare. Inte för kaxig naturligtvis. Det är avtändande. Men den gyllene medelvägen är attraktiv. Som alltid. Som med allt.

Som kommentaren: "Imponerad över dina kunskaper". Fick upp ögonen. Jag har lärt mig nånting. Även om tillvaron domineras av okunskap. Tvivel. Förvirring. Men små glimtar av "aha!". Uppskattas. Slogs av insikten att kvinnor inom vården generellt (mycket generellt). Egentligen inte alls kvinnor. Mer de gånger det inträffar (kommer till vad jag menar) alltid härrör från en kvinna. Det jag pratar om är en ton av rivalitet. Jantelag. Uns av bitterhet. Och inte alls, vi är ett team och vi lär varandra. Det är tråkigt tycker jag. Och sån ska jag aldrig bli!

Solsken i blick. Läpparna små utav fräknar... är dom! Numer tycker även jag att det är lite sött. 

Blomflugorna håller på att ta över. Imorgon är det jag som köper ättika och blandar till en härlig avslutnings-bål till mina objudna gäster. "Vi måste göra rum för andra besökare nu, förstår ni!?. Det är inte bara ni som vaknar med våren. Det gör allt annat också".

Lägenhet är förövrigt att ta i. Kan ju omöjligen kvalificera som en riktigt sådan. Min lägenhet den har en soffa. Och härliga tyger. Och där är aldrig dammigt. Och så finns en gå-in-i-garderob, med välorganiserade hyllor och galgar i samma färg (gärna ek). Och så finns där en balkong, med trägolv, kryddor, en bänk - en oas vill säga. Och så naturligtvis, ett kök... där jag kan stå à la 50-tals-husmor och baka bröd. Och en dusch. Äh, varför inte, jag slår på stort - en jacuzzi! I hallen står en rottingfotölj, kanske till och med en lite större, som man kan halvligga i och läsa en bok alternativt sitta på kanten och snöra skorna på. De vackra remmarna på senaste pumpsen. Och sen glider jag nerför trapporna, genom porten och möts av handledsblommans givare i den ljumma brisen innan vi strosar vidare...

Has she gone completely mad?

Fantasier har varje flicka. Ibland sätts de på pränt. Tror ni uppsalahem har ovanstående lägenhet?

Enkelt förvisso. På pappret. Att göra allt rätt. Inte så att man väljer vänner. Vänner förtjänar man. Vänner ger omsorg. Kärlek. Värme. Stöd. Framför allt det senare. Stöd och tyngd är viktigt. Då växer självkänslan. Hur ska jag veta att jag duger och andra inte bekräftar det. Men varför är det så lätt att låta sig nedslås. Att en dålig kommentar liksom häftar sig fast. Etsar sig in i hjärtats allra svagaste utrymme och ibland sprider sig som en fet *** cancersvulst. (Förövrigt ett av svenskans fulare ord. Prova upprepa det ett par gånger...)

Högar av papper ska idag rensas à la Feng Shui. Här ska bli ordning och reda, som så ofta på måndagar. Dagen för itutagande. Dagen för omstart. Nystart. Startkablarna är i. Tankad med melon och hallonyoghurt (riktigt skalmanaktigt, hallonsaft ni vet!?). Sen kommer nog mat-och-sovklockan ringa och slummern ett faktum.

Initierade ett litet test i helgen. Bad sovkompisen att om hon vaknade på natten snälla prova väcka mig. Alltid intressant att få kvitto på hur man är när man själv inte är med. Fast kompisen sov sig igenom hela natten... Ja ja...

Over and out.