Vi lever alla ibland mitt i våra egna små helveten. Och hur mycket andra än försöker uppmuntra gör det inte att helvetet blir mindre. Det gör bara tiden. Även om det låter så fruktansvärt kliché.

Men perspektiv finns. Även om det alltid gör ondast i mitt finger. Jag känner ju inte någon annans smärta.

...men tänk dig, du är tillsammans med någon. Kanske älskar. Som tar dig från din våldsamma utnyttjande pappa. Till ett hus på landet där ni dricker vin och äter långa frukostar tillsammans. Ni gömmer er. Ett tag lovar han. Sen är ni fria. Du tror på honom. Du älskar honom. Sen visar det sig att han genomgår en psykos, han hämnas på alla som gjort honom och dig orätt. Och du får reda på det. Han blir gripen innan han dödar dig och sedan sig själv. Han ger dig sin mors halsband och säger hejdå (med ögonen). Du står kvar. Det är slut. Men du älskar honom. Du har i alla fall älskat. Och det gör ont.

Det gör ont. Din smärta gör ont.

Om jag skulle skulle bli hemmafru, lyxhustru eller av annat skäl entledigad från jobb. Vilket i och för sig aldrig kommer att inträffa. Jag är självständig. Jag gillar att jobba. Jag står inte ut mer än två dagar i sträck med vardagslivsledighet (alltså när det ej är semester, men semesterplaner). Dessutom ger mig arbete självkänsla och egenvärde à la Mia Törnblom. Men OM. Då skulle jag äta fruktsallad till frukost varje dag och brygga kaffe. Det skulle bli en lååång frukoststund. På sommaren ute på balkongen/verandan/altanen/pation. Och så skulle jag kolla på Martha Stewart och Oprah varje dag och inspireras till pyssel och volontärengagemang. Naglarna skulle alltid vara välpolerade och jag skulle aldrig vara stel eller ha ont i ryggen, för jag får massage minst tre gånger i veckan (av Pablo). Jag skulle klättra alla steg inom yoga, ha en pt och en trädgård som jag dricker rosé i varje fredagseftermiddag.

För pengar är inget problem. Och detta kommer aldrig att inträffa. För det låter ju så tråkigt. Lyxigt kanske. Men tråkigt. Och var skulle alla vänner och härliga vardagsproblem som man stöter och blöter med dem vara. För även om vännerna skulle finnas kvar, vad skulle jag prata med dom om. Hur lång tid manekyren tog idag? Hur länge sen det var jag fick pedikyr? Att jag funderar på att köpa en förväxt liten råtta som jag kan klä i matchande kläder? Nä, tack och lov för att jobba. Jag har fått fast förresten!