Den har infunnit sig.

Segheten.

Latheten.

Ledigheten.

Det tar bevisligen ungefär en vecka att totalt tappa sina rutiner.

Gröten ar utbytt mot smörgåsar (med varm choklad ibland).

Hungerskänslorna klockan tolv är helt väck.

Så också den obligatoriska tröttheten omkring elva på kvällen.

Korsordslösandet är ett faktum.

Och sudukon är återuppstånden.

Skidturerna är ännu få, men träningsvärken likafullt påtaglig.

Så även mättheten.

Inte för att den blev som jag hade tänkt.
Citronkolan alltså.

Den blev god.

Men jag trodde att den skulle bli mer gul.

Mycket mer gul faktiskt.

Och mindre lik kola i konsistensen.

Jag mindes att den liksom smälte i munnen.

Ungefär som fudge gör.

Och att den var gul.

Kycklinggul.

Men den blev god.

Och går åt.

Äts.

Jisses vad man äter när det är jul.

Fingret gör för övrigt inte lika ont längre.

Och jag sover om nätterna.

Och luften är rensad.

Efterlämnande en känsla av...

...svårförklarad känsla.

När man sagt det man ville, och det känns skönt, fast samtidigt lite (hittar inte rätt ord), lite... fundersam om man uttryckte det rätt.

Om det kom ut lite för hårt kanske.

Ja, ja rensad i alla fall (lite).

Vi får se.

Ärlighet ska ju vara... längst var det va!?

Godnatt.