du lilla ego

som sitter där

bubblande av iver

när ska du få komma ut

lilla ego

full av karaktär

tryckandes du sover

ska du inte komma ut

fira lite med oss

lilla ego

alltför kär

bubblandes av iver

***

så många som skulle kunna få så mycket

om de bara visste

om de sågs

om de bara ville

så många som skulle kunna nå så långt

Den har infunnit sig.

Segheten.

Latheten.

Ledigheten.

Det tar bevisligen ungefär en vecka att totalt tappa sina rutiner.

Gröten ar utbytt mot smörgåsar (med varm choklad ibland).

Hungerskänslorna klockan tolv är helt väck.

Så också den obligatoriska tröttheten omkring elva på kvällen.

Korsordslösandet är ett faktum.

Och sudukon är återuppstånden.

Skidturerna är ännu få, men träningsvärken likafullt påtaglig.

Så även mättheten.

Inte för att den blev som jag hade tänkt.
Citronkolan alltså.

Den blev god.

Men jag trodde att den skulle bli mer gul.

Mycket mer gul faktiskt.

Och mindre lik kola i konsistensen.

Jag mindes att den liksom smälte i munnen.

Ungefär som fudge gör.

Och att den var gul.

Kycklinggul.

Men den blev god.

Och går åt.

Äts.

Jisses vad man äter när det är jul.

Fingret gör för övrigt inte lika ont längre.

Och jag sover om nätterna.

Och luften är rensad.

Efterlämnande en känsla av...

...svårförklarad känsla.

När man sagt det man ville, och det känns skönt, fast samtidigt lite (hittar inte rätt ord), lite... fundersam om man uttryckte det rätt.

Om det kom ut lite för hårt kanske.

Ja, ja rensad i alla fall (lite).

Vi får se.

Ärlighet ska ju vara... längst var det va!?

Godnatt.

...när det är tänkt att handen ska baka, diska, pyssla.

Man ska inte åka tåg från Uppsala till Arlanda och gå på toa för att snyta sig om nosen, samtidigt som tåget kränger till och skjutdörrarna till toaletten smäller igen på långfingret.

För då.

Gör det först inte så ont.

Men man vet att det kommer att göra ont.

Och man inser att fingret kommer att svullna.

Att nageln kommer att lossna.

Man inser kanske inte att man kommer att gråta lite i säkerhetskontrollen.

Och besvara säkerhetsvaktens fråga om det är någonting man behöver med:

"har ni morfin?"

Men han tog det rätt.

Man inser inte heller att man inte kommer att sova mer än 2,5 timmar för att det gör så förbannat ont!

Och att pappa ska insistera på att man ringer vårdcentralen.

Sen så gråter man lite till.

För doktorn.

När man ska betala avgiften.

På apoteket när receptarien frågar hur det är.

Fingret är stort och blått och nageln kommer att ramla av.

Men citronkolan är kokad!

...inte helt olik karaktären heller. Fast det är sekundärt.

Inatt var det surrealistiskt. Tänk att så lite kan starta så mycket. En dröm varar visserligen inte mer än ett par sekunder men jag slår vad att i natt var ett undantag. I alla fall morgonen. Somnade om flera gånger bara för att få drömma mera.

Talet till mannen - idéer någon?

Vet du vad jag kom på? Du är lik Jude Law. 

...the verdict kommer senare. Om karaktären (Alfie) också är du.

För övrigt så är det ap-jobbigt att cykla på trögsta växeln uppför backar. Så jobbigt att den annars trivsamma turen slutar med att kroppsvärmen bli obehagligt hög. Men den lilavita skrutthögen får stå oservad ett par veckor. Sen ska jag se om jag kan laga.

Det var ju inte alls tanken att stanna på den där festen.

Inget att ångra förvisso.

Karlsson på taket hade kul.

Allt var perfekt.

Efterrätten smakade illa men grytan var god.

Och den intressanta blandningen av marianne och vitlök verkade inte störa.

Jag ska gå till skolan nu.

...tänkter inte ens spekulerar kring vilka påföljder det kan innebära.

Är i alla fall sjukt trött på att vara sjuk nu.

Men det är inte så speciellt synd om mig egentligen.

Har fått mycket gjort idag.

Lägenheten är ett par husdjur fattigare, hela tre pepperfrukter rikare och doftar underbart av såpa.

Fast själv luktar jag mest bara vitlök.