Hennes ansikte sprack upp i ett igenkännande leende. Det var till mig. Tack! Du påminde mig om varför jag gör det jag gör... Fast det just idag kändes hopplöst på så många sätt.

Väldigt ofta är livet förhållandevis lättsamt att leva. Bekymrena är av i-landstyp. Men så ibland slår den till, grymheten. Mig har den skonat än så länge. Men jag är just nu nåt alldeles vansinnigt medveten om hur sårbar härligheten är. Hur snabbt det kan förändras. Jag häpnar över mina vänners och de flyktiga bekantas förmåga att fungera hjälpligt i de fruktansvärda situationer livet ibland bjuder på. Stunder ingen ska behöva uppleva men som så många tvingas genomlida.

Usch!

Och empati. Till er. Nära och kära. Och ni som berör!